Släkten Waldenström

Första gången namnet Waldenström nämns i skrift är i en matrikel från Göteborgs gymnasium från 1690. Det året skrevs Christiern Bengtsson Waldenström in i den skolan och fortsatte studier vid Lunds universitet. Han tog sedan värvning i Karl XII:s armé, skeppades över till Polen, där han stupade i vid 26 års ålder.

Nästa gång namnet Waldenström förekommer är 1691 då kammarskrivaren Anders Bengtsson Waldenström rekommenderas till befordran vid Stora sjötullen i Göteborg.

Anders och Christiern Bengtsson Waldenström var bröder och söner till Bengt Månsson (1637-1712). Bengt Månsson var kronofogde i Norrviken, ett gammalt namn på Strömstad. Innan dess levde han i Uddevallatrakten. Han var gift två gånger och fick fjorton barn. Det var dessa barn som tog släktnamnet Waldenström. Två av dem Anders (1665-1725) och Georg eller Jöran (1674-1742) blev stamfäder till de två grenar, som fört namnet Waldenström vidare.

Till släktens stamfader räknas trots allt storbonden Måns, pappa till Bengt Månsson. Han var född omkring 1600 och lär ha bott på en gård som hette Kolbotten i närheten av Mellerud i Dalsland.

Släkten levde och verkade till att börja med i Bohuslän som statens tjänstemän, handelsmän och jordbrukare. Att notera är att Bohuslän blev svenskt först genom freden i Roskilde år 1658 liksom Halland. Båda dessa landskap tillhörde tidigare Norge-Danmark, som var ett rike. Sveriges enda kontakt med havet före freden var en smal landremsa, där Gustav II Adolf år 1623 hade grundat Göteborg.

Anders Bengtsson Waldenström, äldste sonen till Bengt Månsson, var född i Uddevalla. Han arbetade först vid Stora sjötullen i Göteborg och senare i Uddevalla som tullförvaltare. Under en tid var han även krigskommissarie under Karl XII:s anfall mot Norge. Det innebar att han hade ansvar för att armén hade ordentliga förråd med mat och brännvin, som skulle förvaras i Strömstad.

Av Anders Waldenströms barn blev en kyrkoherde i Örs församling i Dalsland. I tre ytterligare generationer valde flera söner att bli präster i Dalsland och Värmland. Den sista att välja denna bana var Paul Petter Waldenström (1838-1917). Han var son till Erik Magnus Waldenström, som blev provinsialläkare i Luleå. Paul Petter Waldenström prästvigdes visserligen men innehade aldrig någon prästtjänst. Han blev känd som en förgrundsgestalt inom Missionsförbundet, ledamot i Riksdagens andra kammare, aktiv inom kommunalpolitiken i Gävle, författare till många böcker och en stor talare.

I och med att Erik Magnus flyttade till Norrland förgrenades släkten över stora delar av landet genom hans många barn i två äktenskap. Samtidigt förändrades yrkesinriktningen både hos hans barn och hos hans syskons barn. Flera studerade vidare till läkare, ingenjörer och jurister.

Släktgrenen efter Georg Waldenström kom att fram till senare delen av 1900-talet vara i stort sett Orust troget och anpassa sig till de förutsättningar som fanns där. Georg var först fältbokhållare, en person som förde räkenskaper i den svenska armén, sedan länsman på Orust. En länsman var på den tiden en lokal förtroendeman, som var en länk mellan lokalsamhället och statens förvaltning. Georg ägde gården Övre Häröd i Röra socken, som än i dag innehas av en släkting Waldenström. Männen i släkten ägnade sig åt jordbruk i kombination med fiske. Många var skeppare med egna skutor eller andelar i fartyg. Andra blev båtbyggare. Kvinnorna gifte sig huvudsakligen med bönder i trakten, några med män som var nämndemän eller häradsdomare och ägare till större gårdar. Numera finns inte några större skillnader mellan de båda släktgrenarna när det gäller val av yrke.